Olika näringsämnen

Vad bidrar de olika näringsämnen
med i gödning

Alla växter och gräsmattor behöver näring, de som växer snabbt behöver mer än de som växer långsamt. Näringen tas i första hand upp genom rötterna så det är via jorden som växterna förses med näring. Växterna behöver en rad olika näringsämnen, grundämnen för att kunna växa.

De näringsämnen som växten behöver mycket av kallas makronäringsämnen och det är kväve (N), fosfor (P), kalium (K), kalcium (Ca), magnesium (Mg) och svavel (S). I mycket mindre mängd behövs även mikronäringsämnen som t.ex järn (Fe), koppar (Cu), mangan (Mn), zink (Zn), bor (B) och molybden (Mo).

På gödselmedel som finns ute i handeln finns ofta näringsinnehållet angivet i procent t.ex. NPK 11-5-18 innehållet är då 11% kväve, 5% fosfor och 18% kalium. Resten av gödselmedlet består av andra grundämnen som ingår i de kemiska föreningar gödselmedlet består av t.ex syre och väte.

Vad bidrar de olika näringsämnena med?

Kväve är viktigt för tillväxten av skott och blad. Gräsmattor, häckar bl.a behöver mycket kväve. Brist på kväve gör att växten får bleka blad och dålig tillväxt. För mycket kan göra plantan känsligare för sjukdomar och skadedjur. Undvik kvävegödsling under senare delen av sommaren då kvävet lockar växten till att fortsätta växa istället för att invintra och gå i vila.

Kväve är rörligt och snabbverkande och behöver därför tillföras regelbundet under växtfasen.

Kalium är rörligt i växten och reglerar vattenbalansen samt stärker cellväggarna och har betydelse för fotosyntesen. Det underlättar även växtens övervintring genom att se till att knoppar och skott avmognar. Växter som ska blomma och ge skörd av frukter, bär och grönsaker behöver alla mycket kalium.

Vid svår kaliumbrist blir bladen bleka med ihoprullade, bruna kanter. Fruktkvaliteten och sämre vinterhärdigheten är tecken på kaliumbrist. Vid torka ger brist på kalium i växten och en allmänt nedsatt tillväxt är tydliga tecken på kaliumbrist. Om tillgången på kalium är hög får växten svårt för att ta upp magnesium och kalcium.

Vid torka ger brist på kalium ett allmänt nedsatt tillväxt utan att det syns tydliga symtomer. Växten blir samtidigt mer torkkänslig och mottaglig för sjukdomar.

I decennier har nedfallet av svavel varit stort och inte behövts tillföras i samband med att man gödslat i t.ex. frilandsodling. Under den senare tiden har nedfallet minskat när fossila bränslen fasas ut och man har börjat se svavelbrist. Svavel är ganska lättrörligt i marken och kan lakas ur.

Svavel ingår i proteinerna och är därmed viktigt för hela tillväxten. Det spelar en stor roll i fotosyntesen. Svavel tas upp via både rötterna och bladen. I växten är det sedan ganska orörligt.

Vid svavelbrist tacklar växten av i sin tillväxt. Svavelbrist kan lätt förväxlas med kvävebrist. En skillnad är att svavelbristen visar sig tydligare i yngre blad som blir mer upprättväxande, buckliga och gulnar mellan bladnerverna.

De flesta lerjordar innehåller tillräckligt stor mängd kalcium för odling medan mull- och sandjordar kan vara kalciumfattiga.

Kalcium finns bundet i lerpartiklarna i jorden eller löst i markvätskan. Man kan reglera mängden kalcium genom att använda kalk, kalciumkorbonat (kalcium bundet i karbonatjonder, CO3). Kalk höjer också pH värdet, förbättrar jordstrukturen och tillför kaclium.

Kalcium tas endast upp via unga rotspetsar och är beroende av att det är god tillväxt i plantan. I växten ger kalcium cellväggen stabilitet och förbättrar transporten av näring. Det är också viktigt för att bygga upp motståndskraft mot sjukdomar.

Brist på kalcium beror ofta på pH-värdet eller att det finns en obalans med andra ämen så som kalium och magnesium. Ett obalanserat vattenupptag kan ge kaliumbrist som i sin tur påverkar flödet i plantan. Det finns även andra faktorer som hämmar rottillväxten som ökar risken för kalciumbrist. En mulen och fuktig väderlek kan också påverka och ge denna typ av brist.

Kalciumbrist visar sig först i de unga växtdelarna där toppar och unga blad vissnar. Bladen får kantbränna, plantan slutar växa och blir buskig i utseendet samt att bladen blir mindre. Ljusa fläckar syns längs bladnerverna och vid bladspetsen.

Överskott av kalcium kan också leda till att växten får svårare att ta upp andra näringsämnen.

Fosfor är mest bundet i mullrikt material och frigörs till växten genom mikrobiell nedbrytning (nedbrytning av material med hjälp av mikroorganismer). Fosfor har långsam utsöndring och finns därför som ett förråd i marken. Bra fosforkällor i trädgården är t.ex kogödsel, benmjöl och lövträdaska.

Fosfor spelar en stor roll för rotbildning, blomning, fruktsättning och mognad. Därför behöver fruktträd, bärbuskar och rosor mycket fosfor.

Brist på forsfor beror på vilket pH det är i jorden. Vid lågt pH blir mer fosfor bundet i marken och växten tacklar av. Bladen blir mindre och glasartade. Äldre blad får rödlila undersidor. Hela växten får också en mörkgrön färg. Kall jord kan ge brist på fosfor, eftersom ämnet inte frigörs under 10 grader.

För mycket fosfor hämmar bildandet av mykorrhiza (svampar som lever i symbios med växtens rötter), som är av stor betydelse för plantans upptag av näringsämnen. Överskott av fosfor kan också ge allmän tillväxthämning eftersom fosfor konkurrerar med andra spårämnen både vid upptagning i rötterna och inuti växten. Upptaget av kväve och järn hämmas av för mycket fosfor vilket ger bleka blad.

Lerjordar har störst magnesiumförråd. I lätta jordar kan magnesium lakas ur när det blir lösligt i markvätskan. Dolomitkalk och stenmjöl är en bra magensiumkälla för denna typ av jordar.

Magnesium tas upp genom rotspetsarna och bladen och är lättrörligt inuti växten. Magnesium är viktigt för fotosyntesen och ger klorofyllet dess grön färg. Det ger även växten stadga och mindre mottaglig för svampangrepp. Magnesiumbrist visar sig främst i äldre blad som blir gula ochbruna mellan bladnerverna och ser marmorerade ut. Bladen faller i förtid och fruktträd kan tappa bladen redan under sommaren.

Ett överskott av magnesium är ovanligt men ger då brännskador på bladen och tillväxtstörningar eftersom det hindrar upptaget av kalcium och kalium.

Koppar förekommer naturligt i marken där det binder till mullrika ämnen.

Koppar tas upp via rötter och blad som bidrar till att ge bra pollenkvalitet och därmed goda skördar. Brist på koppar ger hämmad knoppsättning och utveckling av blomman. Unga blad blir bleka.

Överskott av koppar bromsar upptagningen av järn. Växten får dvärgväxt och blir extremt kompakt.

Är jordens vanligaste grundämne och utgör 28% av jordskorpan. Nässlor och fräkenväxter, tex. Den svårrensade jättefräken är rika på kisel.

Kisel ger tålighet mot svampsjukdomar som mjöldagg och svartfläcksjuka hos t.ex. rosor och gurka.

Zink finns naturligt i vår miljö.

Zink tas upp via rötter och blad är också ganska orörligt i växten.

Zink ingår i bildandet av växthormonet auxin som påverkar skottbildning och styr näringstransporten i växten. Är också nödvändigt för cellsträckningen, så att stjälken och badens mittnerv utvecklas väl. Det har också betydelse för bildandet av proteiner och uppbyggnad av immunförsvaret.

Bristen på zink kan ge dvärgväxt, missbildade blad med ljus färg och döda fläckar mellan bladnerverna hos unga blad. Ett överskott av zink visar sig som att bladen upptill på växten och toppen för en ljusare färg. Äldre blad får bladbränna och kan också bli krulliga.

Mangan finns naturligt i jordskorpan.

Mangan tas främst upp via rötterna men också via bladen. Mangan används vid fotosyntesen där det transporterar bort skadliga ämnen.

Brist på mangan visar sig i form av kloros (ljus vävnad) mellan bladvävnaderna hos unga blad och tillväxten avtar. Överskott av mangan ger brunlila fläckar på äldre blad och många sidoskott. Järn och mangan är konkurrenter. Efter ångning av jord uppstår ofta ett överskott av mangan varvid järn behöver tillföras.

Järn finns naturligt i jordskorpan.

Järn tas upp via rötter och blad. Förmågan att ta upp järn påverkas av jordens pH-värde. Järnbrist är vanligt vid pH-värden över 6.5. Järn spelar också en stor roll i växten andning och i fotosyntesen.

Brist på järn kan ge kloros (avsaknad av klorofyll) mellan bladnerverna i unga blad. Vid extrem brist dör växten vid tillväxtpunkterna. Något som kan hända hos citrusväxter vid för högt pH. För mycket järn kan leda till manganbrist eftersom dessa två ämnena konkurrerar i växten.

Övriga ämnen som påverka
Det finns andra ämnen som inte är nödvändiga, men som kan stimulera tillväxten kallas för funktionella. Till dessa hör natrium (Na), kisel (Si), selen (Se) och aluminium (Al). Kobolt (Co) är ett specialfall, där det är nödvändigt för de kvävefixerade bakterierna och därmed också för baljväxterna som lever i symbios med dessa bakterier för att ta upp kväve.

Transport av näringsämnen i växten
Vatten och näringsämnena transporteras genom växten på två sätt: En uppåtström som drivs av växtens vattenupptag och avdunstning, transpiration. Det drivs aktivt baserat på växtens behov där de flesta näringsämnen transporteras i båda systemen. Rörligheten är dock låg hos vissa ämnen, främst alla mikronäringsämnen. Det gör att transporten från äldre till yngre delar blir långsamt och snabbt kan ge brist i unga vävnader när tillförsel av mer näring uteblir. Kol och syre tar växten upp som koldioxid genom bladens klyvöppningar. Via fotosyntesen omvandlas koldioxiden till energirika föreningar. Väte tas upp med vatten. I moderna växthusodlingar gödslar man därför med koldioxid för att öka näringsupptaget.

pH-värdets påverkan på näringsupptaget.
Markens pH-värde styr hur lätt näringen tas upp av växten. De flesta näringsämnen tas upp lättast vid ett pH mellan 6-7. I takt med att man odlar sker en svag försurning (pH-värdet sjunker). Det är skälet till att man kan behöva kalka jorden efter att ha odlat några år för att öka pH-värdet igen.

Tag gärna en jordanalys för att få reda på vilket pH-värde jorden har och hur mycket ni behöver kalka.